Rhodesian Ridgeback

Bakgrund
Ridgebacken härstammar från södra Afrika. Dagens Rhodesian ridgeback började sannolikt utvecklas i mitten på 1600-talet och ökade fart under 1800-talet då storviltjakterna började bli populära i södra Afrika. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns.
Spekulationerna om rasens ursprung är många. Förmodligen handlar det om att de av kolonisatörernas hundar, som fungerade bäst vid jakt, användes i ett mer planerat avelsarbete. De första hundarnas ursprung uppstod till en början ur spontana parningar med framför allt de inföddas hundar. Den medvetna aveln baserades däremot på hur effektiva och nyttiga hundarna var.
Ridgebacken kallas för Afrikansk lejonhund, vilket har gett upphov till en del missförstånd. Många har fått uppfattningen att hundarna deltog i jakten för att själv döda lejon. Ridgebackens arbetssätt är istället att trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren får viltet på nära skotthåll. För detta krävs, som tidigare nämnts, en snabb, stark, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer. Det är också mycket vanligt att man vid jakten använde flera hundar i ett så kallat släpp bestående av fyra till fem hundar. Arbetssättet är också tyst ibland med enstaka jaktskall.
Idag används ridgebacken som allroundhund. Den fungerar som  apportör, stötande hund och eftersökshund samt att den även kan användas som stående fågelhund. Ridgebacken finns som både ledarhund och polishund. En god vakthund är kanske dess mest kända egenskap.

Temperament 
Sitt rykte till trots så är Rhodesian ridgeback en mild hund med vänligt sinnelag. Den söker mänskligt sällskap och mänsklig uppmärksamhet och är ofta förtjusta i barn, som den har stort tålamod med. En ridgeback med bra temperament är lugn och värdig, har självtillit och blir inte upprörd över bagateller. Den möter världen med nyfikenhet och utan rädsla. Ridgebacken besitter stor självständighet, men vill inte gärna vara ensam.
Många hundindivider tycker om en bekväm tillvaro och tillbringar stor tid hoprullade i soffor, eller om tillfälle ges, utsträckta på sina ägares sängar. Då är det kanske svårt att förstå att ridgebacken på ett ögonblick kan förvandlas till en mycket snabb och smidig hund, som ganska lätt springer ikapp en hare. Rhodesian ridgeback lär vara världens snabbaste hund på långdistans.
Ett mycket utmärkande drag, som sammanhänger med ridgebackens vaktinstinkter är att den för det mesta håller sig i närheten av sin ägare. Den ger sig av och undersöker närområdet, men återvänder ganska snart.
En ridgeback tyr sig till sin ägare men är ingen slav. Den utför inte uppgifter som saknar mening för den. Hunden funderar innan den bestämmer sig för om något är tillräckligt viktigt för att bli utfört. Ridgebacken är listig och har humor. Ser man inte upp är det lätt att man blir överlistad.
Ridgebacken är i allmänhet reserverad mot okända, ja till och med helt ointresserad. Tvinga dig därför aldrig på den, varken på valp eller vuxen hund.

Att tänka på vid inlärning 
Ridgebacken är inte mottaglig för lydnadsdressyr på samma sätt som rena bruks- och lydnadshundar. Kombinationen av jakt- och vakthund från början, i en miljö fylld av svåra yttre omständigheter, ställde speciella krav på individen. Det innebar mycket självständigt arbete för att lösa de olika uppgifterna. Hunden tvingades att själv bedöma situationerna och handla därefter.
En ridgeback kan dock tränas med framgång till lydnad. Det bevisar de många hundar som meriterat sig. Att träna lydnad med en ridgeback är både roligt och givande, men ställer samtidigt stora krav på föraren.
Det viktigaste ordet är motivation. Utan motivation kan man inte få en ridgeback att arbeta. Så länge den tycker att ett moment är intressant utför den det också villigt, men om det upprepas i det oändliga tappar den snart intresset, då en sådan uppgift saknar mening. Föraren måste därför vara lyhörd och styra arbetet så att hunden känner att den utför något av värde och som uppskattas.
Det andra viktiga ordet är samarbete. Om man inte kan göra dressyren till ett samarbete mellan förare och hund kommer man bara att göra hunden frusterad, samtidigt som man får den att helt tappa intresset.
Uppfostra valpen med fast hand, tålamod och konsekvens parallellt med kärlek och vänlighet. Är du inte beredd att göra det kan inte din mycket intelligenta hund lita på dig och därmed kan du få problem.
Liksom många av de ställande jakthundarna behöver ridgebacken ordentlig vardagsfostran tidigt, men den bör inte pressas med tävlingslydnad om den inte vill.
Med mycket jaktarbete i sig är det att rekommendera spår, drag eller annat kroppsligt eller själsligt arbete om den inte används till jakt.
 FCI STANDARD FÖR RHODESIAN RIDGEBACK
 
URSPRUNGSLAND:Södra Afrika
 

HEMLAND:
Zimbabwe

HELHETSINTRYCK:
Rhodesian ridgeback skall vara stilig, kraftfull, muskulös och rörlig hund. Den skall vara proportionerligt byggd med stor uthållighet och med tämligen stor snabbhet. Som vuxen är den ståtlig och reslig.
Egenskapen hos denna ras är ridgen (ryggens hårkam) vilken bildas av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen. Ridgen skall vara tydligt tecknad. Den skall börja omedelbart bakom skuldrorna med två identiskt lika kronor mitt för varandra och sträcka sig symmetriskt avsmalnande til den punkt på ryggen, där höftbenen framträder. Den nedre delen av kronorna får inte sträcka sig längre än till en tredjedel av ridgens längd. Bredden på ridgen kan vara upp till 5 cm.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Rasen har ett värdigt och intelligent uppträdande, är reserverad mot främlingar utan aggresivitet eller skygghet.

HUVUD:
Huvudet skall vara tämlingen långt.
Skallparti:Skallen skall vara flat och förhållandevis bred över hjässan. Huden över pannan skall vara fritt från rynkor, när hunden ej lystrar.
Stop:Stopet skall vara förhållandevis väl markerat.
Nostryffel:Nostryffeln skall vara svart eller brun beroende på hundens färg. Svart nostryffel åtföljs av mörka ögon och en brun nostryffel av bärnstensfärgade ögon.
Nosparti:Nospartiet skall vara långt, djupt och kraftfullt.
LäpparLäpparna skall vara torra och stramt åtliggande.
Käkar/TänderKäkarna skall vara kraftiga med ett korrekt regelbundet och komplett saxbett. Tänderna skall vara välutvecklade, särskilt hörntänderna.
Ögon:Ögonen, som skall sitta tämligen långt från varandra, skall vara runda, klara och livfulla med ett intelligent uttryck. Ögonfärgen skall harmoniera med pälsens färg.
Öron:Öronen skall vara medelstora, ganska högt ansatta och bäras tätt intill huvudet. De skall vara tämligen breda vid basen och gradvis avsmalna mot spetsarna, som skall vara avrundade.

HALS:
Halsen skall vara ganska lång, kraftfull och utan löst halsskinn.

KROPP:
Kropp:Ryggen skall vara kraftfull, ländparrtiet starkt, muskulöst och lätt välvt.
Bröstkorg:Bröstet skall vara mycket djupt och rymligt men får inte vara för brett. Revbenen skall vara måttligt välvda, aldrig tunnformade.
Svans:Svansen skall vara kraftig vid roten utan att verka grov och gradvis avsmalna mot spetsen. Den får varken vara för högt eller för lågt ansatt och skall bäras i svag båge uppåt, aldrig ringlad.
 

EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:

Frambenen skall framifrån sett vara absolut raka och ha kraftig benstomme.
Skulderblad:Skuldrorna skall vara sluttande, torra och muskulösa.
ArmbågarArmbågarna skall sluta tätt intill kroppen.
Tassar:Tassarna ska vara slutna och ha väl välvda tår. Trampdynorna skall vara runda, fasta, elastiska och skyddade av hår mellan tår och dynor.

BAKSTÄLLET:
Bakställets muskulatur skall vara stram och välutvecklad.
Knäled:Knävinkeln skall vara god.
Has:Hasorna lågt ansatta.
Tassar:Baktassarna, se framtassarna.

RÖRELSE:
Rörelserna skall vara vägvinnande, fria och aktiva.

PÄLS:
Pälsen skall vara kort och tät. Den skall vara slät och glänsande, men varken ullig eller silkesmjuk.

FÄRG:
Pälsfärgen får variera från ljust vetefärgad till röd vetefärgad. Huvud, kropp, ben och svans skall ha samma färg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk och ovanför tassar och helt vita tår är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet.

STORLEK:
Mankhöjd: Önskvärd nedre och övre gräns för hanhund 63 cm resp 68,5 cm. Önskvärd nedre och övre gräns för tik 61cm resp 66 cm.

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.